Sju osvåra år

Var på gymmet i morse och rodde. Oj, oj, oj! Det skulle aldrig ha gått för sju år och en dag sedan…

Men idag tar jag det mesta med ro. (Ha!)

Idag är det 7 år sedan jag började tillfrisknandet från sjukdomen. 

En av de underbara saker som hänt är jag blivit så gott som befriad från oro. Jag har fått en förmåga att bryta ner (tankar om) framtiden till små stunder, den allra närmaste timmen, i taget. Tänker liksom ”jag får se hur det blir med det där senare, först ska jag göra det här (exempelvis åka och träna). Tidigare blev jag lätt skakad — idag blir jag lätt rörd. Älskart.

Idag var dagen …

… då Per följde med mig på gym för första gången. Jag hoppas få sällskap fler gånger framöver.
… då jag övningsgick till UVA på sjukhuset för att hitta dit smidigt på tisdagens anställningsintervju.
… då vi avnjöt årets första semla från ICA. Kanongod och lagom storlek.

Galen i rosa

Idag passar det extra bra med rosa kaffe (stödjer rosa bandetkampanjen)! Var kallad till extra mammografi i morse. Nåt såg mysko ut efter förra veckans ordinarie plåtar… Men allt var okej efter nya plåtar och ultraljud.

Jag hann vara orolig i 5 min. Känslan och tårarna som steg. Men det såg alltså bra ut.

Pigg, mullig och 55

Jag parafraserar Täppas Fogelbergs bok ”Trött, fet och 50”.

Jag har passerat en gräns: 50+ eller kanske 60-

Det infann sig ingen kris när jag fyllde 50. Inte alls. Men inför 55 bävade jag… Det kändes mycket äldre, nästan 60 liksom.

Nu har jag varit 55 i några dagar och jag måste erkänna att krisen nog uteblir eller, snarare, det handlar om accepterande. Idag kan jag acceptera att jag ser ut som jag gör. Även om insidan känns yngre. Och det är ju det viktigaste.

Det här accepterandet av mig själv har växt fram, med tiden och tryggheten som jag känner. Jag gör fortsatt bra saker i mitt tillfrisknande (i sjukdomen alkoholism).

Det här ämnet har jag bloggat om tidigare så jag ska inte upprepa mig men acceptansen att jag ser ut som jag gör är ganska ny. Det handlar mycket om en önskan att inte bli tjock, inte vilja ha bukfetman, utan vara smal och lycklig. Jag nöjer mig med att vara lycklig. Och fortsätter röra på mig. Och äter  l i t e  mindre glass. Punkt.

 

Deja vu

För första gången läser jag om en person som haft samma upplevelser som jag när vi var i samma ålder, kring 12-13 år. Det är upplevelser jag haft svårt att beskriva, men Agneta Pleijel lyckas bra i sin självbiografiska bok ”Spådomen” (BTJ 2015).

Det handlar om en inre upplevelse, en känsla. Jag kallade den för ‘deja vu’ då och det gör hon i boken också. En känsla av att jag varit på en plats förut. Det sänks ner som en glaskupa ovanifrån över mig och platsen. Allt blir lugnt. För min del handlade det nästan alltid om när jag var ute i skogen, t.ex. på orientering med skolan. (Och jag menar inte att jag besökt samma kontroll två ggr! 😉)

Här följer författarinnans beskrivning. Har du varit med om eller hört talas om något liknande?

Fantastiskt, händelselöst

Jag har en blogg, jag vet. Jag bloggar inte, men allt är bra. Det händer inte så mycket och det är helt fantastiskt. Alltså, jag är lycklig. Men fortfarande jobbsökande. Ibland sviktar jag, men har hittat tillbaka igen.

Idag spöregnar det ute. Därför lyssnar jag på Peter LeMarc i bakgrunden.

 

 

Ja det är våren …

Det blev nix på första jobbansökan efter två intervjuer. De sökte en grupp med fyra nyanställningar och där ansågs jag inte passa in, till slut. Alltför självständig efter så många år av eget företagande. Så är det nog. Har inget emot att jobba i grupp men är väldigt van att dra lasset själv. Så det får bli ett annat jobb. Nånstans passar jag ju in.
Trots ännu ett snöfall i natt så är det så härligt med februari. November, december och januari avklarade: skönt! Jag får också extra energi av att träna känner jag. Även om min karaktär är svag på mornarna. 😉
Ikväll blir det öppet talarmöte: härligt!

Dagen G

G som i gym

Nu har det slagit runt ordentligt hos den här tanten! Hon har premiärgymmat för första gången någonsin. På ett gym! 😜
Och kan hon bara ta sig dit i övermorgon pga all träningsvärk tänker hon köpa ett gymkort! Fattar du? Hon som alltid sagt att ‘motion’ är ett fult ord…
Men med hjälp av några medsystrar i tillfrisknandet får jag både instruktionshjälp och sällskap: toppen!

Inga jobbnyheter. Nu ger jag upp så att jag kan börja om. Eller iaf kasta ut fler krokar. Tänker skicka iväg en annan jobbansökan i morgon. Inte lika attraktiva arbetsuppgifter men iaf väl överensstämmande med mina kun- och egenskaper.

Det stora snöfallet

Ända sedan 1998, året för det stora snöfallet i Gävle, får jag lite småångest över kraftiga snömängder. Det är alltså lite så för tillfället. Det allra läskigaste uppträder om jag måste ut och köra bil. Då blir jag nästan paniskt rädd. Rädd för att köra in i snövallar och fastna eller rädd för att inte komma uppför en lång och brant backe. Även där spelar tidigare erfarenheter en roll…

(Foto: http://server-2-174.udac.net/kurser/rapporter/KT2009/onsdag/blockB/13.00_snokaos_arskongress09.pdf)

Men mitt psyke är ju mycket stabilare sedan jag slutade med alkohol och jag jobbar för att mina rädslor ska minska varje dag. Genom att utmana dem.

Nu har jag fått lite respons från personalchefen på morgonen:

”Förra måndagen träffade jag personalkonsulten X för genomgång av testerna. Idag kommer jag att göra samma genomgång med XY, chef för vår Kundservice. Till dags dato är ni åtta mycket kvalificerade kandidater kvar till de fyra tjänsterna. Nu är det gruppsammansättningen som avgör vilka som väljs.”

Tålamod!

Jobbelijobb

Nej, ännu inga besked om jobbsöket. Däremot två nya översättningsuppdrag. Så jag jobbelijobbar järnet – just in case…